Det är ändå något visst med att känna lukten av kanel, tända ljus, dricka en kopp te och låta vinden vina bäst den vill utanför fönstret. Den här godbiten är prisbelönt 1965 och smakar precis så som man vill att en kaka ska smaka i slutet av november, när man kurar upp sig med en filt och en bra bok.
Receptet kommer från det åttioåttonde utgåvan och ingredienserna är som följer:
3 ägg
2 dl socker
2 1/2 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
1 msk kanel
75 gram smör
1 dl vatten
Garnering:
20 sötmandlar (eller som jag; hackade hasselnötter)
Jag började med att smöra och ströa en form. Efter det vispade jag äggen och sockret poröst i en bunke. I denna härliga porösa blandning tillsatte jag sedan mjöl, bakpulver och kanel, som jag blandat ihop i en skål bredvid. Smöret smälte jag på spisen, tillsatte vatten, lät det koka upp och sedan tjoff i med det i resten av smeten. Alltsammans vispades samman till en underbart smarrig smet (hade lite svårt att sluta smaka av).
I receptet står det att kakan ska garneras med skållade, skalade och strimlade mandlar. Jag hade inga hemma, så hackade istället omsorgsfullt upp hasselnötter. Det blev minst lika bra!
Kakan fick sedan stå i ugnen i cirka 45 min på 175 grader.
Efter det fick den vila ett litet tag, innan jag stjälpte över den på ett annat fat.
Ett ljus i höstmörkret!
Kakjuntan 
Vad fin stjärna!
Tack! :)