Nu ska här bli andra bullar! 30 september, 2012

”Du, du fick inte äta något sött och bakat!” Utbrister min mamma när jag tar upp månadens tema. Det ligger något i det. Mamma torkade egna nypon och levererade till dagis. En liten protest mot Ekströms sötade soppor. Med surdegsbröd, raggsockeprogg och ofärgade leksaker under Marx och Engels skägg på väggen formades denna stolta kropp. (Ifall ni någon sin ifrågasätter min fäbless för rosa plast, tunna besvärliga farmorlyxkakor och motstånd till Nationalteatern) Minnet av min första kioskköpta Daimstrut lyser klarare än, ringdans, barnkarnevaler och garnfärgning
”Möjligen en och annan enkel sockerkaka. I avlång brödform” kommer det fram lite senare i samtalet.

So simpel solidarisk socialrealistisk sockerkacka it is. Ur upplaga åttiosju tog jag detta recept:

50-75 g (ekologiskt)smör
Två (ekologiska) ägg
Två deciliter av det onda sockret
Tre deciliter vetemjöl
Två teskedar bakpulver
Två teskedar vaniljsocker ELLER skal av en halv citron. (jag använder pulver och något mindre mängd, dessutom ÄVEN lite riven citronzest- nu som vuxen krämas det på minsann!)
En deciliter mjölk eller vatten (Jag använde mjölk)

Ugnen skall vara på 175 grader, gräddningtid i nedre del ca 50 min.

I den stora rektangulära bakformen blev den lite futtig. Men desto mer: ÄKTA. Utseendet är inte allt och det finns inga pojk och flickfärger. Åå-åå tjejer nu tar vi våra rosmönstrade roskoppar i tunn porslin, finska kaffeservetter och skålar på det. Småfingrar:ut! Tack mamma för de värderingar jag fått. De är för en själv nu så självklara att det inte behövs tillsammansätas afrikagryta ur en korg med fingrarna från golvet för att vara rätt och riktig.

Bilder hämtade ur de mer och mindre fantastiska böckerna: M. Söderberg, T. Bjernér ”Hos Titti i Tokyo” (1980),  A. de Saint Exuperý ”Lille Prinsen” (1943), G.Johansson ”När ljuset försvann från Elins hus” (1978), Nu ska vi sjunga (1943), G.Hansson ”Nu ska här bli andra bullar” (1980) 

Annons

Födelsedagstårtan/Prinsessprocessen 14 augusti, 2012

Augusti flög fort förbi, liksom mitt 33:e år och vanligtvis min blick förbi Prinsesstårtan, i konditoriets disk likväl som i Sju sorters. Denna kermitgröna klassiker med royalistisk klingande, förförande form namn och sliskiga innehåll. Så fin, men så fruktansvärt äckligt. För att inte tala om processen. Prinsessprocessen. Orka.
Året efter jag föddes ändrades Successionsordningen. Jag ska inte vara sämre, även jag kan ändra inställning.
Och ska detta elände bakas, så ska det bakas- på födelsedagen.
Grattis Karin i år blev det:

Prinsesstårta!

Jag använde mig av 87:ans upplaga. Moddade receptet något.

Botten:

Gjorde jag helt enligt anvisningar. Och det blev den i särklass bästa sockerkaksbotten jag någonsin gjort! Luftig, god och hög.
Vispa:
4 ägg,
2 dl socker
och blanda i :
1 dl vetemjöl, 1
dl potatismjöl
2 tsk bakpulver.

Fyllning:

Istället för 2 dl Marsánkräm som i mitt tycke är en av äckelfaktorerna använde jag här Valio gammeldags Vanlijsås. Som är riktigt riktig god.
Utan marsansåsens märkliga konstistens och med go genuin vaniljsmak.
Dessutom Laktosfri. Sedan anväder jag alltid vaniljpulver istället för vaniljsocker. I övrigt enlig recept med 3 dl vispgrädde (laktosfri) och 4 blad gelatin. Jag tror dock inte att det behövs så mycket. 2- 3 blad räcker nog. Allt ska enligt receptet blandas när vispat och gelatin smält.
Jag sparade dock lite grädde au naturel- att sätta på toppen. Tänkte att det blir vanilj i överflöd annars.
Jag valde också att fylla ett lager av tårtan med hallon, mixade med socker. I detta recept fanns inget fruktigt innehåll, alls! Förstå äckligt! I de köpta brukar det väl iallfall vara sylt?

Garnering:

Kavla upp ärmarna för utmaningar i all ära- men inte kavlar jag min egenfärgade marsipan iallafall!
300 g marsipan och grön hushållsfärg fick stänna i sina förpackningar.  Istället för grönfärgade sockerkletiga fingrar och svordomar använde jag ett färdigt Odense grönt marsipanlock mamma hade skräpande i kylen.
Frågan är vad som hade fungerat bäst. Dum nog så lade jag på locket långt innan servering. När sedan tårtan skulle dekoreras och ätas hade halva locket liksom ”smält”.
Den information men helst önskade i denna montering- dv s när locket ska läggas på och hur den skall förvaras saknas tyvärr i bokens recept. Smältandet beror förmodligen också på en stor andel socker i marispanen. Äkta vara hade kanske, men we will never know, funkat bättre. Monteringen i övrigt gick helt ok. Smosch mellan alla lager. Vanilj längs ned, sedan bär, sedan grädde på och runt om.
Tårtan kändes lite för stor för locket Så om jag mot förmodan gör detta igen så förminskar jag nog den översta bottnens diameter- för mindre ”tårtkropp”  sam finare ”fall” på täcket och vispar lite extra grädde.
Sedan trixade jag till det lite med ihopknådade blommor och lite choklad.

Och handen på, det numer gamla hjärtat;
Den blev som vi säger i Kiruna, inte helt ful, eller helt äcklig. Princesstårteprocessen i sig var heller inte- varken helt tråkig eller svår. Faktiskt.

En inte så glassig tårta sportar chokladlinser och citron 30 juli, 2012

Inte alls imponerad var jag av denna ”fräscht amerikainspirerade” varianten av Vår Kokboks ”Frysta Cheescake”. (Ni vet den otroligt spännande nya kividekorerade efterrätten från nittiotalet som man minns halvtinad från medsittning vid vuxenkalas?) Och vad sägs om namnet på denna fantasifulla uppdatering:

”Glassig tårta med chokladlinser och citron”.

– sitter ju som en smäck eller hur? Fräscht. Fräckt. I något slags försök att undvika produktplacering av ingridensstorsäljarna från the US blir det bara- fiasko.

Där här var det i: (för ca 8 portioner)

300 g Oreokex
5 ägg
2 dl vispgrädde (laktosfri)
2 dl strösocker
1 msk vaniljsocker, gärna hemmagjort ( Jag använde pulver)
1 citron
2 dl cremé fraishe (laktosfri)
2 dl chokladlinser

Jag riktig känner hur alla på redaktionen, med rök ur öronen kör naglarna i handflatan när brevet från M&M´s damp ned ned med nekande om användade av namnet. Känns som om hela upplägget då -blev ett fall redan i startblocken. För det är väl det som är grejen här? Varumärkena?

Obegripligt annars varför det ska användas Oreokex. Vilket onödigt arbete! Och vilket slöseri! Efter att ha klätt en springform med plasfolie, ska kexen delas. Inte nog med det. Fyllningen ska skrapas av- och wait for it.
Waaait for it.
Ja: den ska slängas.
Texten…”och släng bort den” känns inte, varken samvetsgrann eller speciellt modern. Är det den amerikanska touchen som hör till månne?

Kexen ska sedan krossas, jag använde matberedare. Krossade Oreos ser ut som jord. Mycket svartare än svenska chokladkex. Lite oaptitligt.
Jag ska här erkänna att jag trots missnöje, bakade denna skapelse två gånger. Ge en andra chans kändes som en schysst sportslig grej att göra. Rematch. Första gången gjorde jag som receptet sade: pressade smulorna torra i botten på en form. Andra gången blandade jag i lite smält smör för att botten vid separation från form ska hålla ihop lite bättre- och använde mig av portionsformar.
Då det ibland kan kännas mastigt att måste klämma i sig en hel tårta innan den smälter bort.
Ibland, that is.

Vispandet av smeten var inga konstigheter- ni vet säkert rutinen. Äggvita, vispgrädde förs sig, resten i en smet. Sedan allt i hop i ett. Många bunkar, mycket disk men enkelt rätt enkelt piece of cake arbete.

Sedan skulle härligheten hällas på kexsmulet , chokladlinserna av valfri sort skulle strös på och det hela skulle frysas. Inga konstigheter, eller?
Ska jag verkligen ”strö” på linserna -på detta?! Redan?! Var min spontana tanke när jag såg den lösa smeten. Det gick helt emot Arkimedes princip. Men står det så står det. And so I did.
Skulle inte ha gjort´dt
Själv klart sjönk de ned.
Självklart ”färgade” de av sig på resterande tårta. Värdelöst.
I försök två frös jag tårtan en stund innan dekoreringen vilket är att rekommendera. (Och appropå frysa innan.
Förvara INTE Oreosen i kylen innan ”vridmomentet”. Det blev svårt då…
Såhär säger Oreos sida, som en ju såklart borde läst innan…:)

”Jag kan inte vrida min Oreo. Vad gör jag för fel? Det är verkligen en konst att göra det! Om du håller kexet för hårt kommer det att gå sönder på grund av kexets mjuka och spröda konsistens. Vår erfarenhet är att bästa sättet att vrida är att hålla botten och toppen som om du vred av locket på en syltburk. Oreo har en härligt krämig fyllning och om kexet är för kallt (under -18ºC, verkligen inte hjälpt av vårt väder!) blir fyllningen mycket fastare och gör vridandet svårare. Om kexet är lite varmare kommer du märka att det går lättare. Mmm, ljumma Oreo!”

Minst tre timmar skulle skapelsen frysas. Under tiden tittade jag på OS

och avgjorde samtidigt den mest spännande kampen med hela projektet:
The battle of the chokladlinser!

Deltagare:

Namn: Non-stop
Tillverkare: Marabou/Kraft foods
Lanseringsår: 1947
Land: Upplands Väsby, Sverige
Färger:  gul, orange, röd, grön, svart, gul
Fyllning:  Mörk choklad

Namn: Smarties
Tillverkare: Nestlé (ursp. H.I Rowntree & co, York UK)
Lanseringsår: 1937 ( under namnet ”Smarties Chocolate Beans”)
Land: England/Schweitz
Färger: blå, röd, orange, gul, grön, brun, rosa samt lila
Fyllning: Mjölkchoklad

Namn: Färgade linser
Tillverkare: Karamellkungen/ Carletti Danmark
Lanseringsår: okänt
Land: Säljs Sverige/tillv.Danmark
Färger:  gul, blå, rosa, röd, orange, gul, grön
Fyllning: ”Chokladkalenderchoklad”

Det var inte de små marginalerna som avgjorde – skillnaderna var faktiskt väldigt stora.
Smarties var betydligt tjockare, sötare och med en fyllning av mjölkchoklad. Alla färger smakar samma sak. Utseendemässit vann de- perfekt runda. Härliga pastelliga färger.
Karamellkungens är knappt värda en kommentar. Tjockt, mycket hårt, drageering kring mycket knapp  chokladfyllning a la chokladkalender.
Non-stop har den minst aptitliga färgen- känns lite mossigt barndom. Men klassiskt utseende skall ej förringas och åhvidmin-gud vilken skillnad i smak! Dragée-täcket har perfekt konstistens, inte alls lika hård eller söt som föregående. De smakar dessutom olika gul-citron, orange- apelsin), röd- hallon, grön ananas, svart vanilj och brun cola. Och fyllningen är mörkchoklad. Bara en sån sak. Betydligt elegantare. Utseendemässigt främst i dekorationssyfte, blir det dock ett litet minus då några godisar i påsen är dels: lite ovala och dels lite ”kantstötta”. Men minusen vägs upp av den tunna lyxixa linsformen och smaken. Dessstuom finns svarta-vilket kan vara användbart. Solklar vinnare och jordskredsseger för Marabou Nonstop alltså.

Du kan inte stoppa när du börjar med Non Stop’ hette det när de färgglada chokladlinserna i rött, gult, orange och grönt kom till på 40-talet, varje färg med sin smak. Det var faktiskt de mest moderiktiga damerna på Marabou-kontoret som fick föreslå vilka färger de små godbitarna skulle ha!

Fiasko däremot för den glassiga tårtan. Även i minde format, med fastar botten och dekorationen ditsatt senare- blev den aldrig mer en gäspning.
Jag döper den gärna till:

”Outsägligt tråkig samt onödigt dyr tårta med massor av ägg, valfria nedsjunkna chokladlinser och citron”

Tipp-toppar 30 juni, 2012

jag glömde bakboken hemma och tog tåget till toppsemestermålet Kiruna. Tur som var, fick jag receptet på planerat picknickbak fejsbookat åt mig och bakning kunde utföras.

Chokladdoppade kokostoppar (ca 10 st)

50 g smör
2 ägg
1 dl strösocker
200 g riven kokos
100 g mörk choklad

tänkte jag skulle passa. Enkla att ta med till strand, fjäll som park, snabbt fixade när vädret bjuder upp till just sådana aktiviteter (nåväl, Kiruna…) och det sällskap som behövs. Praktiska lättbakade toppar i fjällmiljö, trodde jag.

Allt gick bra när jag i halvlek (det var ju EM i något mer intressant på gräsplan än pickninck) snörde ihop smeten. Vispa ej. Bra tips från boken. Långsam rörning ska det vara. Borde också stått: låt smet stå och ”svälla” en stund. Det gör dem lättare att forma. Snabbt fixat var det! Mmm kokos. Slängde sedan in de enkla men snitsiga topparna i en ugn på 175 grader.
15 min. Var det tänkt…

Jag reagerade när det började osa bränt kokos runt tv-läktaren…Försent. De blev mer kortväxta mörkkalufsade spanjorer än högresta bleka tunnhåriga tjecker. Men dessa: inga vinnare. Lite för gyllenbruna. Lite mer kullar än höga alper. Piffade dem trots fadäsen med lite lyxig choklad. Sen
blev det raka spåret till picknickplats på närmsta berg. Vilket berg? Ja…
Vart är vi på väg?

Rätt svar är: Sopberget!
Det blev tippen för dessa små övergräddade gobitar. Toppen koko, toppen. Note to self: håll dig till en plan i taget. Blanda aldrig (som svenska landslaget) sport och bak.

”À la recherche du tems perdu” Franska våfflor prisbelönta 1945 31 maj, 2012

”Storheten behöver mystik. Det välbekanta lockar sällan beundrare” sa Charles De Gaulle och det där med att namnge kakan efter välklingande ort ger sannerligen den svenniga fikan en viss attraktion av fjärran förtsjusning.

Maj månad, resa och jag säger Oh la la vi va la France! Det är ju ett begrepp det där med Paris om våren. Och landet bjuder på flera bakverksreferenser. ”Qu’ils mangent de la brioche”– låt dem äta briocher skrev Rousseau och samma sak antogs Marie Antoinette ha sagt i brödbristtider. I den första av Prousts sju delar faller en fransk Madeleinekaka honom på läppen, väcker minnen och smular således sig in i litteraturhistorien. I sju sorters hittar vi: (Emile) Zola-tårta, Napoleonbakelser, Petit Chouer.

”Hur ska man kunna styra ett land med 245 sorters ostar” De Gauelle igen. Hur ska man kunna välja kaka i en nation byggd av bakverk? Man måste välja. Dömda till frihet som vi är. So says Sartre filosofiskt från sin Thonestol. Han och Simone valde: att fika. Undrar vad de smaskade på? Om de smaskade. Där de satt och existerade. L’Être et le néant, Varat eller intet, kaka eller ej? Smör och figur. Funderade även Sartre.

Foto: Sipa Press / Rex Features

Foton hämtade från blogg: http://vispoetica.tumblr.com/ 2012-05-31

Gofikamåste det ändå varit. För sen vann han pris av Nobel. Och tackade nej. Rätt fjantigt. Men Sju sorters egna: Pariservåfflor- de tog emot sitt. Jajamän. Prisbelönta 1945, inte av Alfred dynamit men säkert av någon annan som visste vad de gjorde. Och utmärkelsen noteras även i utgåva åttiosju där jag med Maj-temat resa i sinnet och på spaning efter den tid som flytt bläddrade fram just denna snygga klassiker med ett alternativt namn värdigt en Spotifyplaylist:

Franska våfflor

Vackra moderiktiga kakor, med perfekt avvägda konstistens smak och uttryck. Elegant sockerbeströdda smörkex med en gömd len sensuell vaniljcreme i en smakfull Rendezvous. Så snygga! So very frenchy.

Voila! Recette pour les Våfflor Franska- på franska:

1 1/2 décilitres farine

100 g de beurre

3 cuillères à soupe d’eau

Till kavling: un peu de sucre

Fyllning:

100 g de beurre

1 1/2 décilitres de sucre à glacer

1 jaune d’oeuf

2 cuillères à café d’extrait de vanille

Jag gjorde precis som i boken med undantag vaniljpulver istället för socker till fyllningen.  Ett eget val av frihet som japp- mycket riktigt resulterade i ångest. Eller iallfall ett sämre resultat. Det med vaniljen kan undvikas- gör som det står, ta sockret. De svarta prickarna och den starka smaken från det rena pulvret, i smoschen blev inte bra. Vitt, vitt ska det vara med endast en elegant uns vanilj.  Använd smör före margarin. För smaken både i kex och fyllning. Trots det tjusiga utseeendet var konstruktionen enkel. Viktigt med kylning av degen innan kavling och gräddning. Speciellt om en kavel med väldigt ”spetisga” naggar skall användas. Degen fastnar när för varm. Kör några få men bestämda tryck vid kavlingen. Låt också svalna ordentligt innan smosch på. I tålamodet sitter geniet som Michelangelo sa. Inte fransman, men ändå.

Kakorna fotade på bilder ur boken Bilden av Modet (2009)  L & T Lewenhaupt

”Det finns inga fula kakor bara lata människor”. Sa Coco Chanel…ungefär. CC som inte ville väga mer än en sparv på en man. No cookies for Coco. No No. Uttalandet gällde kläder men funkar här. Förvånad att jag med mitt bristande tålamod lyckades göra dem jämnstora och lika fina- och samma antal som receptet sade.  Så exakt att jag för ett ögonblick kände mig som Gustave Eiffel. Rejält med socker vid kavling är att föredra. Fint blir det! Som små broderade pärlor på de gyllenbruna rutiga smörkrispkexen. Den lena cremen mellan. Jag älskar kontrasterna. De blev goda och kändes precis som Paris: dekadent elegant samtidigt enkelt. Nästan för fina att äta. Det blir att bara glo. Filosofera, dricka kaffe, röka en cigg och vinna pris istället. Fransk fika. Fashion, författeri,  figur och filosofi.

Bonne chance och A bientõt mina små sparvungar!

Oscar den II:s tårta 28 juni, 2011

– en andra gång

”Maräng, mandel, malmbana och muncipium”

Att en tårta med ett nobelt namn skulle vara populär kunde man ju ge sig attan på.

”Konungen är Guds utsände att styra riket och bör då visas den respekt som tillkommer honom” tyckte Oscar själv. Kanske döpte han tårtan på eget bevåg?

Kung Oscar, denna pompösa maktens man med sin gedigna porrsamling och sitt ”praktiska äktenskap”. Tydligen en karismatisk karl, den sista av kunga-kungarna i en snart modern tid av fotografi, telefon, industri och teknik. Pösandes i sin favoritklädsel- kröningsdräkten, med krona och hermelincape satt han i sitt skrivarum- med den egna poesin, pretantiös högläsning och improviserat orgelspel. Visst tusan har han namngett den själv.

Det gör inget. Han förlorade visserligen Norge- men han gav oss Kiruna! Denna vackraste av alla platser, godkände  Hallmans redan då historiska stadsplan och invigde i sin allra finaste hatt Malmbanan. Vid besöket hyllades han med sitt monogram prydandes Kirunavaara- uppsytt av 47 m x 80 m linne.

Av mig får han en tårta.

Jag följde receptet ur utgåva åttiosju. (Recept detsamma som det Elin bakade tidigare) Korrektion,  jag  försökte följa receptet ur utgåva åttiosju. Mandelmarängbottnar med en fyllning av äggkräm och nougat.

Här blev ingenting blev som tänkt. Köket kom för tidigt från Beijers det gamla skulle rivas idag och just idag. Redskapen nedpackade. Den inköpta vispgrädden nallad av och mellangrädde- det duger ju, efter att ha försökt, ej ens till kungens drängars dräng!  Att lätt tumma på det royala receptet med lite mandelmassa i marängen blev fullständig katastrof. Sen sjönk blodsockret, hunden ville ut och allt åkte i soporna. En hyllning åt helsike.

Försök nummer två. Jag följde receptet ur utgåva åttiosju. Korrektion, jag förskte följa receptet ur utgåva åttiosju men ”Över djupen-mot höjden!”- det blev tre bottnar och dubbel sats äggkräm!  (Tänk att man aldrig lär sig. Att aldrig nöja sig med det enkla blir så ofta ens fall. Att det i receptet bara säger två bottnar och ett lager fyllning har nog sin förklaring. Mer om detta senare…)

Jag diskade Nobeltallriken, bad om tjusigt tårtpapper från konditoriet och mailade Kommunen. Kanske skulle juntan kunna föräras en historisk bild av konungabesök i Kiruna? Nej. Det kunde vi inte.  Jag tror de har något emot mig sen de åren jag klagat på stadens sorgliga julgranar. Tagit illa vid sig. (Men att komma sist tre år i rad bland tidningarnas granbetyg ser inte bra ut. En stad med så genomtänkt kärna borde tänka mer på accessoarerna -detaljerna är allt. Det visste Hjalmar det visste P-O och det visste Oscar.

Länge leve konungen!

Allt gick nu som smort. Vackra bottnar- jag spritsade ut smeten vilket verkligen var att rekomendera för en fin form och rätt storlek. Äggkrämen tjocknade och skar sig inte. Nougaten blev lite mer av kanderade nötter än just nougat- detta för att sockret trots en deciliter donerad av systern- tog slut. Åter till detta senare…

Monteringen var enkelt, trots att jag missat delen med smörja, mjöla under marängen lossnade de enkelt från pappret. Krämen tjocknade fint och för att återfå den glansiga färgen blandade jag här i lite av det kokande vattnet som rekomenderades om det skar sig. Lite rokokoblommor fick pryda bordet, några tårtan och det här- det här upplägget var ett passande herr majestät! (och juntan.)

Slickade sleven, slog på kaffet- undvek blodsockerfall och fick tid att gå ut med hunden- sen… sen smakades det.

Jag tänkte avsluta det här inlägget med, som de långsamt och utan en min säger i Kiruna, ”Det här var inte äckligt.” Men det var det! Det var sött. Fruktansvärt och vidrigt sött. Förmodligen har jag mätt fel. Kanske har vi olika smak- jag och Oscar. Men klandra en majestät- nä. Förmodligen hällde jag i hela sockerpaketet. Så smakade det iallfall. Jag är definitivt inte där än- bland kungligheterna. Konditor byttes snabbt till kökspiga. Hoppas på en simpel bonnig vetedeg nästa gång.

Nunnor 8 maj, 2011

Lillebrors flytt-kvarlämnade torrvaror och en liten uppenbarelse ledde fram till maj månads bakelsebak. Snabbkaffet som mamma så gärna ville slänga bort i morse användes till detta enkla men värdiga bakverk. Nunnor. Recept ur utgåva åttiosju.

”Goda i all sin enkelhet.”

Äggvita, smör, vanilj, mjöl, vatten, mandel och florsocker. (Snabbkaffe)

Vardagliga varor. Enkelt och avskalat. Som en klostervistelse. Mandel fanns inte hemma- det köpte jag på Konsum , ironiskt nog , i Munksund. Denna gång tog jag det inte på mitt samvete att använda någon fuskprodukt, utan smälte helt äkta smör. Vem vet vem som tittar?

Det var inga problem att sno ihop smeten. Ett enkelt recept där det går alldeles utmärkt att planera goda gärningar och det finns tid för reflektion mellan raderna. De tre sista äggvitorna ska vispas innan de blandas ned. Nötterna körde jag i matberedaren – även om en liten kvarn för just ändamålet  hade gjort ritualen mer värdig.  Att
arbeta med händerna ger ju, likt mått som koppar och nypor, den
efteraktade känslan av äkta.  Ni vet den som även brödföretagen
ständigt vill förse oss med. Dessutom  slipper man oljudet av smattrande mandel  i maskinen.  Om man nu är en sån- som räknar in sådant i sin bakupplevelse. Alla mått var rimliga, gräddningstiden exakt. Vad annat kan man vänta. Nunnor. No flawes!

Kaffepulvret till glasyren mäts torrt och blandas först med vattnet innan florsockret. Enligt boken skall receptet räcka till 30 bakelser -vilket det helt säkert hade gjort om jag inte, återigen för äkthetens skull, inte envisats med en träslev till utportioneringen. Jag använde en muffinsplåt som jag smorde och mjölade in ordentligt.  När gräddade stjälpte jag dem upp och ned och lade, för att platta till topparna, en tung skärbräda över. Precis som i görandet av cup-cakes. Snappa upp tipset folks! Sen var det bara att smeta på glasyren.

Lite är mer- som det sägs, kanske mest av allt i dessa kretsar- men jag tänkte: att likt två ingridienser är en grogg, tre en cocktail-behövs det något extra. Så två-för-30 mörka chokladkakor, smältes, hälldes på smörpapper, osthyvel-hyvlades till små spån och krönte dessa annars anspråkslösa damer.

Som en god gärning bjöd jag sedan släkt och familj medan jag själv bar runt ett fat, sökandes efter bästa möjliga gudomliga ljus för att förgylla mina annars  skrala mobiluppladdningar.”Jag får sån avsmak av sånt där matbloggande” ”Oväntat luftiga”, ”Innehöll de kaffe? Jag kände inget kaffe.” Får jag ta en tredje” ” Mmm goda.”  ”Lite sandig känsla…pilgrimsvandring? ”Nunna- vad är det?”  Var några av de ord jag undertiden okristligt tjyvlyssnade mig till.

Är vare Gud i höjden- detta har jag gjort  i slöjden  till juntan.

Edit: Det gudomliga ljuset- det hittade jag tillslut. Här.

Rullrån 30 april, 2011

Fantastiskt tunna fingerrullade rån med smak av kardemumma är något jag, förutom från kakbuffen under en byadag i Mertajärvi, ätit endast hos och av min bonusfammo Inga-Maj. Från liten fram till nu har det varit en given favorit. De är vackra, de smakar gott, och är med sin skojiga form roliga att äta!

Jag ska ärligt säga att jag aldrig har provat receptet i Sju sorters kakor, då det i min glattiga utgåva, 87, från  2005 står att det skall användas ägg. Ägg tänker jag – gör dem tjockare och kanske mjuknar de snabbare? En norsk bekant undrade varför jag inte hade problem med det, så jag gissar- ägget är boven!

Rån är förövrigt något av en nationalefterrätt i Norge- Krumkaker. Korgar, strutar och rullrån. Kanske gick det därför så lätt att hitta ett elektriskt rånjärn från det nordiska märket OBH Nordica. Elkedjan, present av mamma. ”Till en ny generation rånbakerskor” Jag fick även hennes i gjutjärn från Skeppshult. Oanvänt. En karriär kortare än min verkar det som. ( Ett i gjutjärn går f.ö  alldelels utmärkt att använda. Pensla då ytan med fett, hantera varsamt- shit det blir hett- och var försiktig med spishäll. Här går det ju också alldeles utmärkt att använda äkta smör.)

Så bokens recept frångås något- och jag hoppas att slippa diskvalifikation då kakorna i sig göms inom den rödrutiga bibelns bundna pärmar. Inväntar protester. Inte för inte förekommer ordet junta i samband med militärdiktaturer. (Från spanskan- betyder regering eller förvaltning.)

Det sitter långt inne att även ändra på elitens recept till framgång- men ny apparatur kräver nytt modernt flytande lurendrejerismör!

Det elektriska järnet kommer inte upp i samma temperatur, och när smöret i smeten sakta börjar tjockna- blir rånen grövre segare och svåra att rulla.

Så proffsets/bokens:

1 kkp smält smör                    (Boken säger 125 g)

1 kkp socker                            (Boken säger 1 1/4 dl)

2 kkp vetemjöl

1 1/2 kkp vatten                     (Boken säger 2 ägg)

kardemumma, mortlade hela korn

ändras till:

 Arlas Smör & Rapsolja, socker , mjöl, vatten och valfri smaksättning t ex apelsin, vanilj, choklad.  Jag valde kardemumma och vanilj.

Smeten rör jag  ihop med en gaffel. Potionerar gör jag med en såsslev.

Rullar gör jag med en ätpinne. Bonusfarmor med fingrarna. Stenhårt.

Vill du göra korgar, att sen fylla med något- lägger du upp det varma rånet över ett glas.

En sats med en kaffekopp som mått räcker till ungefär 8 rån. Jag rekomenderar att göra flera små satser istället för en stor.

Edit: Sju sorters.. recept lyder: 125 g smör, 2 ägg, 1 1/4 socker, 2 dl vetemjöl. M a o är egenligen bara äggen utbytta till vatten i min version.  Jag har gjort ett försök med ägg- men i jakten på barndomens spröda känsla- inte fått till dem. Vattnet gör dem krsipigare, tunnare och vackrare i färgen. Tycker jag. Ni som har de äldre upplagorna, är alla recept med ägg?